Död åt allt pappersbaserat!

Vad är egentligen vitsen med trycksaker idag? Varför ska företag och privatperson behöva arbeta med något i pappersform alls? Visst borde utvecklingen gå snabbare? Varför gör den inte det då kan man ju fråga sig?

Brev
Jag blev så fascinerad av AMS (arbetsförmedlingen.se) rutin på nätet för registrering av arbetskraftssökande företag. Så här ser deras ”enkla” rutin ut:

1. Registrera bolaget på ams.se

2. Mottag mailbekräftelse

3. invänta manuellt godkännande från AMS (2-3 arbetsdagar)

4. Ta emot manuellt godkännande från AMS via mailen

5. Få användarnamn och lösenord utskickat till sig via vanlig analog post!!!

I detta brev fanns inte en skriven länk till sidan dit man loggar in på ams.se. Den biten fick man lista ut själv. Förstå vilken onödig skövling av regnskog och vilken puckad rutin detta är!? Statligt ägda Arbetsförmedlingen dit våra skattepengar går har inte utvecklats bättre än så här? Vad är då vitsen med statligt ägda företag och organisationer om de bara blir trötta och efterhängda?

Mitt företag Gravity Hill är ca 1, 5 år gammalt och jag tror vi totalt har en halvfull pärm på kontoret med ca 100% papper från just statligt ägda företag.  That’s it!!! Vore det inte för dessa statligt flitigt pappersproducerande företag så skulle det inte existera. All övrig kommunikation går digitala vägar.

Vad är då anledningen till att det fortfarande skickas papper fram och tillbaka mellan företag och privatpersoner? Jo, en del säger att det har med kontrakt att göra, att det måste finnas en manuell underskrift. Men vad är det som hindrar oss från att göra det digitalt? Tekniken är ju redan framtagen. Allt du behöver är en muspil och en ritprogramswidget som går att infoga i datorns textprogram. Jag fattar egentligen inte problemet?

Tidningar
Hur många gratistidningar får ni varje vecka i brevlådan? I fredags damp det ned 3 tidningar i min: Södermalm, Södermalmsnytt och Red Pages. Läste jag dem? Nej. Hamnade de omedelbart i papperssorteringen? Ja! Red Pages är bara ett sätt att packetera reklam i tidningsutskepnad och trycka in det i hushåll vars brevlåda är utsmyckad med ”Ej Reklam skylten”. Södermalmsnytts senaste upplaga hittar jag på sodermalmsnytt.se om jag önskar läsa den. Vilket jag inte gör av princip eftersom de paketerat ett tidningsformat och ett analogt tänk i en digital form (pdf), och det fungerar uteslutande aldrig!

jag fattar mig inte på folk som väljer att ta emot reklam i brevlådan, eller som jag kallar det ”analog spam”. För det är verkligen vad det är per definition. Säljbudskap utan demografisk, behovsmässig och knappt geografisk precision. Vem vill ta emot det?? Jag kan förstå behovet om man råkar ha en icke vinterbonerad villa med vedeldad öppen spis.

Sedan har vi alla gratistidningar i tunnelbanan. Metro och City bl a. Metro med ny upplaga varje dag medan City satsat på ett mer kvalitativt upplägg med 3 utgåvor i veckan. Vilket otroligt slöseri med pappar och i förlängningen skog! Sedan blir lästa och olästa tidningar liggande i tunnelbanevagnarna och på perronger. Det ska sägas att de flesta är duktiga och kastar dem i återvinningen men långt ifrån alla.

Om 10 år borde allt vara digitalt
Jag ser ingen anledning att all information som skickas emellan oss är digital om tio år. Om man tänker på det så känns det ganska logiskt.

1. Det går snabbare. Både att skriva och att skicka. Du kan ju på 30 sekunder skicka något till andra sidan jorden.

2. Det är i många fall interaktivt

3. Det är larvigt mycket miljövänligare. Tänk all pappersförbrukning och all skog som skövlas för den. Om möjligen kan ju det iof vara dåligt för skogsrika Sveadalas export.

4. Det är enklare.

5. Det är gratis, digitala frimärken finns endast för välgörenhetsyften.

6. Det för kommunikationen framåt och mänsligheten blir allt bättre på att kommunicera med varann.

7. Det  är roligare )) tänka bara alla roliga smileys! :-S

8. Det är säkrare.  Sist men inte minst!!! Med modern teknik kan vi backa upp både online och lokalt. Bara när du skickar ett vanligt epostmeddelande existerar det helt plötsligt både på din doator, en server och mottagarens klient.

Ok det känns ganska uppenbart att vi  kommer närmare den analoga kommunikationens död. Den kommer säkert dock att existera i någon form för nostalgins skull på något sätt. Men jag är frustrerad för det går för sakta, framförallt för de statligt ägda bolagen vilka man tycker borde ligga i teknikens framkant. Sedan har jag svårt när människor av ålder slutar intressera sig för samhällets utveckling och tycker allt var bättre förr. Hade vi velat utvecklas så hade det gått bra mycket snabbare också! Vi borde ifrågasätta mer! Vi borde våga granska och tänka mer kritiskt i sådana frågor som denna. Varför är saker som de är och varför har vi inte kommit längre och hur ska vi gör för att ta första steget? Länge leve den digitala eran och död åt brev och papperstidningar och alla företag som producerar det!

Iphone testblogg

Testar wp iPhone app men dumt nog verkar den inte ha någon fotofunktion. Dvs att jag kan ta en bild från min iPhone och slänga upp i t ex detta blogginlägg. Dåligt wordpress!

…eller funkade det?

att fylla 30 år

Att fylla 30 år är inte så farligt. Det är en tid för reflektion. Att se tillbaka på sitt liv på riktigt för första gången. Reality check, första instansen är avverkad. Dags för summering, reflektion, insikt och lärdom. Sen kan vi gå vidare i livet.

Mycket har hunnit hända sen jag senast skrev här inför semestern men min 30-årsdag måste väl ända vara det största. Vill börja med att avdramatisera allt det där med 30-årskrisen. Det var inte så farligt faktiskt. Det är jobbigare att vara 29 år och höra allt snart-är-du-30-tjat ifrån nära och kära. Väl fyllda 30 upphör allt det. Ungefär som man med ålderns rätt förtjänar att inte trakasseras mer.

Väl fyllda 30 börjar man faktiskt känna sig ung på nytt! Det är 10 år upp till 40 och man är tillräckligt erfaren nu för att veta att man ska ta vara på varje, år, månad, vecka, dag. Vilka tio år det kan bli! Vilka tio år det kommer bli! Allt man inte vet, oförutsädda händelser och det faktum att det enda förutsägbara är att massa oförutsedda saker kommer inträffa.

Är det min tur nu att kapitalisera, skaffa hus, bil, barn och etablera mig här i samhället. Politiker och företag vänder sig primärt till mig. Antingen landar jag mina drömmars villa eller blir jag måttligt framgångsrik men förhoppningsvis väldigt lycklig.

Dags för semester

Imorgon är det sista dagen på jobbet, sen är det dags för semester i ett par veckor. Jag har jobbat konstant i snart ett år nu utan längre uppehåll. Jag kan se tillbaka på det året och vara aningen stolt. Vi startade upp Gravity Hill oktober 2008 och lyckats gå runt och hämta ut löner från första månaden. Sedan har omsättningen sakta men säkert ökat månad för månad och vi står nu ekonomiskt stabilt till sommaren. Det är skönt att kunna ta semester med den magkänslan!

Gravity Hill är mitt första och säkert inte sista företagsbygge och jag är förvånad av den energi och motivation till att arbeta jag vunnit. Jobbet ska inte ses som ett nödvändigt ont för att få sin inkomst eftersom det utgör alldeles för mycket tid av våra liv. Jag vill inte sitta och vänta ut mitt liv på de små förgyllda lediga stunderna eller på att bli stenrik, jag vill ha kul på resans väg också.

Hammarby-fotboll.se – Nytt bajencommunity

Jag och min vän/kollega Dan Rasmussen på Carnaby Solutions har startat ett nytänkt fancommunity för Hammarbyfotboll. Webbplatsen heter hammarby-fotboll.se och är grundad på en WordPress MU (BuddyPress) installation. Grundtanken är att engagera Hammarbysupporar att aktivt följa eller tom upprätta en egen blogg på vårt community.

Kontentan blir en ärligare och intressantare debatt kring Hammarby och Allsvenskan.Vi är trötta på tråkig, opartisk, feg och formell sportjournalistik som t ex Fotbollskanalen, fotbollsExpressen, Aftonbladet m fl står för. Detta gäller inte bara deras artiklar utan även krönikor och lagspecifika bloggar.

Vi känner så många som har så mycket vettiga åsikter som aldrig kommer ut i supporterleden. Vi vill ge dem en plattform för att göra sina röster hörda. Detta är syftet med hammarby-fotboll.se.

Utöver bloggdelen har vi eftersnackschatt och på sikt även en demografisk kunskapsbank på gamla klassiska Hammarbyspelare.

Nu fokuserar vi närmast på derbyt mot AIK på torsdag. Kika in och läs några tankar från supportarna själva.

Anna Odells egotripp

Jag undrar, vem hade lagt märke till en nedklottrad t-banevagn eller en psykotisk kvinna på Liljeholmsbron om de inte kom från Konstfack som verkar funka som en slags licens för att bete sig som en idiot. Konstfack payoff borde lyda: ”Med rätten att bete sig som en idiot”.

Jag och Natasha hade just kommit hem till lägenheten på Hornstullsstrand från en lång bilfärd från Åre. Natasha ställer sig sedvanligt och röker sin kvällscigg på balkongen då plötsligt ropar på mig. På Liljeholmsbron ca 150m från där vi står kämpar en galen kvinna mot två civilare inför en skara chockade gångtrafikanter på bron. Kvinnan är Anna Odell som fejkar en psykos, vilket så klart vi där och då hade lite svårt att räkna ut. Vi ser en kvinna som vill ta sitt liv och hoppa ned i det svarta iskalla vattnet och två hjältar som med nödvändigt våld hindrar henne ifrån det. Kampen pågår i flera minuter och fröken Odell bjuder på förutom ordentligt fysiskt motstånd en rad oförskämdheter och svordomar innan hon forceras in i bilen. Snacka om att man hade detta ögonblick på näthinnan ett par dagar. Det kändes sjukt verkligt där och då!

Min första reaktion när Anna Odell ifrån Konstfack nu dyker upp på huvudnyheterna är såklart förvåning. Jag var ju där, det var ju på riktigt!? När jag sedan hör intervjun med Anna och läser om hennes uppsåt och version av vad som hände den där kalla aprilkvällen blir man aningen skeptisk.

Anna vad jag kunde se vart varken misshandlad eller förnedrad där på plats, snarare tvärt om. En provokation ämnad att sätta dit människor och ett knivhugg i ryggen på samhället som ska berättigas med att det är konst. Bakom kulissen att Anna är ute efter hur samhället behandlar stackars psykiskt sjuka människor finns en enorm ego tripp. Anna är inte dum, hon hoppas på att detta skulle få just ett så här stort genomslag och är väl medveten om ev juridiska konsekvenser. Det är ett pris hon är villig att betala för att få bygga sitt personliga varumärke och få till offentliga genomslag som innovativ och kontroversiell konstnär.

Om du tycker att Anna är  någon typ av samhällshjälte som lyft på en sten och avslöjat att psykiskt sjuka människor faktiskt är diskriminerade i samhället och att de inte behandlas som andra människor så är du grovt missledd. Vad är det Anna egentligen försöker bevisa här? …eller är hennes uppsåt och syfte något helt annat?

Jag tror Anna Odell är väldigt nöjd med uppmärksamheten och kommer försöka använda den som en språngbräda för karriären. Jag tycker inte hon avslöjat eller åstadkommit något som är i närheten värt den förstorade uppmärksamhet detta har fått.

Jag vill inte ge mig in i debatten om vad som är konst eller inte, då vinner alltid konstens väktare, utan bara konstaterar att detta är dålig konst på samhällets bekostnad till vinst för upphovsmannen i form av att slå igenom mediebruset och bygga sitt personliga varumärke samt få 50.000 Googlesökningar på sitt namn. T.o.m jag hjälper Anna genom denna bloggpost, så Anna vinner oavsett, alla publicitet är bra publicitet regeln i detta fallet.

Vad jag såg på balkongen den där kalla aprilkvällen var inte konst, det var manipulation och provokation på samhällets bekostnad. Skattebetalarna betalar insatsen samt Annas studiebidrag. Detta är inte så långt ifrån händelsen i t-banan när några andra konstfackelever klottrade ner en tunnelbanevagn. De dödskallarna var dock inte lika smart som Anna och misslyckades med att bygga sina egon.

Jag undrar, vem hade lagt märke till en nedklottrad t-banevagn eller en psykotisk kvinna på Liljeholmsbron om de inte kom från Konstfack som verkar funka som en slags licens för att bete sig som en idiot. Konstfalck payoff borde lyda: ”Med rätten att bete sig som en idiot”.

Gamla reklamare är pinsamt medvetna – sist med det senaste

Jag blir så trött på att behöva förklara om och om igen vad Twitter och microbloggandet fyller för funktion och hur Internet i egenskap av ett interaktivt medie för kommunikationen framåt.

Jag tror inte på att folk är så pass tröga att de inte förstår men däremot börjar jag i synnerhet från gamla reklamare se en viss ”anti-attityd” till utvecklingen som sker på Internet och i anda interaktiva miljöer som t ex i mobilen. De har valt att ställa sig oförstående till detta för de vet att de inte hänger med. Hur kommer detta sig då? För att hitta svaren på det behöver vi backa tillbaka till det gamla goda 90-talet.

Internets stormartade utveckling på 90-talet var så klart en otrolig teknisk utveckling som öppnade upp obegränsat med affärsmöjligheter för nytänkande entreprenörer och etablerade företag at utveckla sin affär och varumärkeskännedom.

Marknadens mognad var precis så långsam som den alltid varit och high-end profeter var precis lika naiva i sina gissningar. Utvecklingen sprang framåt men reklambyråer och marknadsavdelningar fortsatte satsa på klassisk gammal påprövad envägskommunikation i dr, print och TV-reklam. Där fanns köpbenägenheten, där fanns pengarna.

Om vi ny förflyttar oss förbi it-bubblan som så många pratat om och åtta är till fram till idag så verkar det som om vissa reklamare förfarande blundar med ögonen, håller för öronen och hoppas den stora Internetspyflugan snart studsat klart mot fönsterbläcket för att falla ner död på fönsterkarmen. Detta går att likna vid gamla musikstjärnor som hade sin största framgång för två decennier sedan. Vad händer oftast med dem? Ingenting! De har fortfarande på sig samma gamla trikåer som de bar back in the glory days. Varför? Därför det gick bra för dem DÅ, och vem vill svika ett framgångskoncept? Praktexempel, såg ni Mikael Rickfors nu senast i Melodifestivalen?

Det är väl iof ganska harmlöst och endast lite komiskt om det inte varit så att de oftast har kvar en överlägsen och smådryg attityd också. Detta trots att tiden sprungit förbi dem för länge sedan. Samma sak gäller reklamarna. Jag tror inte man ser Internet som ett hot men känner sig pressade av att gammal idéstyrd massmarknadsföring i traditionella medier inte längre fungerar på en allt mognare marknad där nya generationens inköpare blir allt medvetnare.

Den sista utvägen för dessa inpryrda kreatörer är då att lossas inte förstå det storslagna med Internets sociala utveckling och dess möjligheter. Man väljer att förhålla sig till Internet som en ”kanal”, ett ”ben”, ett ”led” i den övergripande kommunikationen. Det man helt missar då med detta klassiska kanaltänk är den underliggande kommunikations- och affärsprocess som idag nästan uteslutande inbegriper och bygger kring närvaron på Internet.

Tillåt mig gäspa när jag för fyrtionde gången hör någon ifrågasätta varför folk Twittrar och statusuppdaterar. jag har tidigare försökt ge långa och överambitiösa svar innan jag kommit på att de inte är intresserade av svaret. Gamla reklamare har valt att ta en antiställning i frågan för att de är pinsamt medvetna om att de är sist med det senaste och att traditionell idéstyrd reklam är lika dött som Mikael Rickfors uppträdande i Melodifestivalen 2009!

Varför blogga?

Vad är syftet med bloggandet? Vem skriver man egentligen till och varför? Varför har vissa behovet att höras och synas medans andra tycker det är fullständigt onödigt? Varför finns det en oacceptans kring skrivandet hos de som inte vill uttrycka sig utåt själva?

Jag är en skrivare. Började spela gitarr och skriva låtar vid 14 års ålder och märkte tidigt att jag hade extremt lätt med att producera texter och omsätta mina känslor och tankar i ord och meningar. Jag märkte efter en tid av skrivande att det blev som ett behov, en befrielse att få skriva av sig. Detta tror jag är väldigt vanligt, att folk skriver av sig i dagböcker och annat. Jag tillhör den skaran skrivare som har det självbekräftande och aningen narcissistiska behovet att inte bara skriva för mig själv utan att visa upp, dela och påverka.

Behovet av att påverka, beröra och engagera sin omgivning är svaret på varför vi hopplösa skibenter öser ur oss bloggartiklar, låtar, poesi, böcker, kröniker m.m. Drivkraften är att komma fram till andra människor och beröra någon…vem som helst, när som helst, hur som helst.

Jag har genom åren stött på oförståelse från människor som inte har samma behov som mig själv. Tidigare har jag haft svårt att formulera just detta, att sätta fingret på varför jag skriver, vad syftet är. Jag har nog aldrig träffat någon som tyckt att låtskrivandet är en onödig aktivitet. Däremot känner jag av irritation från vissa människor kring det här med bloggandet. Vissa har svårt att acceptera själva bloggfenomenet och ser inte syftet med det. När man inte gör det väljer man att fördöma. Ligger i vår natur att göra så…

Jag vet att jag tillhör den skaran människor som mår som allra bäst när jag står i rampljuset. När jag står på scenen och framför låtar jag skrivit och får kvitto på att någon tycker om det är det absolut bästa som finns. Därför har jag lätt att förstå krafterna bakom bloggandet och hur det skiljer sig från att skriva t ex dagbok. Kravet på att allt vi väljer att dela ska ha en hög standard och relevans är faktiskt helt onödigt. Poängen är ju att du inte ska behöva vara utbildad journalist eller högre skolan akademiker för att ha rätten att kommunicera. I slutänden är det ju ändå upp till mottagaren vad hon väljer att läsa.

Jag läser allt möjligt som intresserar mig. Högt och lågt, det viktiga är att det finns en personlig ståndpunkt/åsikt. Just av den anledningen blir det så trist att läsa företagsbloggar som håller sig på en neutral strategisk nivå. Det blir helt enkelt supertrist. Fram med personerna bakom varumärket och deras åsikter, det bli så mycket mer spännande att läsa.

Jag känner mig själv för väl för att ta åt mig av kritik som kommer från min omgivning kring varför blogga osv. Jag vet varför jag gör det och har aktivt valt att göra det för min egen skull. Folk kan fördömma och välja att inte läsa men de kan aldrig få mig att ändra mig och många andra att känna skuld för vilka vi är: skrivare.

Relationship Management är till slut viktigast

Vad definierar en duktig säljare eller skicklig projektledare? Något som överskattas så grovt i införsäljningstillfället är vikten av att framhäva sin egen förträfflighet. Om man kommit så långt som till ett möte med en potentiell kund måste det ju innebära att kunden fått upp ögonen för något av ditt företags expertis-områden. Istället för att spendera en timme på att prata om hur duktig du är på det du gör och varför just du är bättre än alla andra, lägg fokus på kunden.

Vad är det kunden vill få ut av mötet? Vilka är behoven? Inget bör vara mer intressant för dig vid det ögonblicket än kunden och dess behov. När uppstår det verkligen ett möte mellan människor
och hur kopplas det till försäljning?

Här är min syn på bra mötes/införsäljningsteknik:

• Kemi: Ett lyckat möte med en potentiell beställare i form av en medmänniska är mötet på det sociala planet. Menar inte att man ska försöka bli bästis och krystat hitta minsta gemensamma nämnare. Det enda som egentligen behövs är fokus på personen/kunden, sinnesnärvaro i den sociala dialogen. Ett klassiskt misstag är att man tänker mer på den presentation man ska dra på mötet än på vad kunden säger till dig just i det ögonblicket. Genrepa inte ditt säljupplägg i skallen när du väl träffat kunden. Foka här och nu väl i mötet, hela vägen från receptionen till mötets slut.
• Förståelsen för beställarens behov, att visa att man fattat genom att bekräfta/upprepa det beställaren sagt men synonyma meningsuppbyggnader utan att bli tjatig. Nicka och bekräfta till och från så du inte förblir knäpptyst. Om du känner att du har relevanta erfarenheter kopplat till det kunden säger, avbryt inte, spar det till när det är din tur att prata. Ju mer spontan briljans kopplat till mötet desto bättre!
• Ögonkontakten är viktig. Hatar att sitta i möte med en person som inte vill se mig i ögonen, som gömmer sig bakom en datorskärm eller verkar ofokuserad och tankspridd. Se kunden i ögonen, lev med i den muntliga brief du får. Anteckna är inte fel men se till att inte fastna med blicken på ditt papper/din skärm så du tappar kopplingen med kunden.
• Var intresserad, ej intressant. Med det menas att du har allt att vinna på att vara nyfiken och ödmjuk även fast du tycker att din kunskap och erfarenhet med enkelhet överstiger beställarens. Flasha inte ihjäl dig med massa best pratices och erfarenheter. De kan kännas superrelevanta för dig men är sällan lita upphetsande för den som lyssnar.
• Identifiera behovet. Låter ju dumt att inte göra det men jag menar på att börja med att ta reda på vad kunden vill få ut av mötet. Ganska ofta visar det sig att du får en uppfattning om vad kunden vill ha, förbereder en presentation som ska ta kunden med storm och sedan skjuter jättesnett om målet på sittande möte. Säkra upp i början av mötet, be kunden inleda och ställ kompletterande frågor som hjälper till att konkretisera en luddig brief.
• Felxibel presentation. Baserat på insikten ovan, måla aldrig in dig i ett hörn i din presentation. Gör den aldrig för lång och mena på fullast allvar att du ska plåga kunden genom 24 slides. Många är trötta på klassiska pp-dragningar. Använd instället dina slides på referensverk och baserat på vad dialogen tar vägen visa upp relevanta slides som du förberett som är relevant för det ni landar i det sociala.
• Monolog/Dialog. Det är inte fel att prata mycket om det du säger har så pass mycket relevans utifrån kundens perspektiv att du bara kan köra på. Men försök känn efter till och från hur länge kunden har fått lyssna på din röst. Tro mig, det blir trist ganska snabbt om du inte är bra på att samtidigt underhålla. Så funkar vi människor. Ge kunden utrymme mellan dina andetag, släpp in dialog, var inte rädd för att bli ifrågasatt. Bygg en atmosfär med högt i tak. Jag har suttit och lyssnat på folk som signalerar mellan raderna att de inte vill bli ifrågasatta. Då blir man automatiskt kritiskt inställd och ägnar sin intelligens till att sätta talaren på pottan.
• Övertron på processer och metoder.  Hur många briljanta sammansättningar av processer har man inte behövt genomlida? Säger inte att en väl genomarbetad process inte är något att ha men jag har nog ett problem med alla dessa stegmodeller som boxas upp så strömlinjeformat. Håll dig borta från dessa så mycket du bara kan. Vad selektiv med show off av modeller och processer och om du drar dem, blås liv i det genom att konkretisera med verkliga scenarion och erfarenheter.

Schlagerjippo

Ikväll är det dags för el grande finale i melodifestivalen. Det delar upp hela Sverige i två kategorier människor: de som gillar schlagerjippot och de som avskyr det. Jag skulle vilja addera en till kategori, nämligen de som inte gillar musiken men utifrån en party/samkväms vinkel köper festkonceptet. Jag tillhör den sistnämnda.

När jag var ung och rebellisk avskydde jag schlagerfestivalen. Den var synonym med töntig skitmusik och sanslöst nördig! Kan tycka att det fortfarande finns en sanning i det men man lär sig med åren att inte ta så hårt på saker och ting. Melodifestivalen är helt ok om man tar det för vad egentligen är: ett nationellt töntjippo. Det roliga med det är att det verkar dra igång hela Sverige i vinterkylan och folk hittar en anledning att parta och umgås. Det är absolut det bästa detta jippot för med sig.

Sanningen är att nästan hela musiksverige: producenter, artister, låtskrivare, skivbolag jobbar med Melodifestivalen nästan året runt. Det spelar ingen roll hur punkig och rebellisk man varit en gång i tiden, cash is king. Melodifestivalen drar ju igång eller svenska artistscenen och det är så mucket större än endast de TV-sända delfinalerna och kvällens final i Globen. Om du är en av de lyckliga som får med en låt som går till delfinal eller än bättre till final så har du ditt på det torra för resten av räkneåret. Din låt kommer spelas på radio, sommarturnéer, företagsgigg m.m. Melodifestivalen är den i särklass viktigaste händelsen för musiksveriges sysselsättning varje år.

Nu är det brådis, vi ska på schlagermiddag. hade kunnat skriva hur mycket som helt om detta men måste sätt punkt här.

PS. Hejja Sofia och Sarah Finder, förtjusande och ständigt hårt arbetande Rytmus sångerkor som förtjänar vinna!